Stolplyckan kom till som ett samarbete mellan de tilltänkta boende, kommunala bostadsbolaget Stångåstaden och Linköpings kommun. Särskilt bolagets VD och dåvarande socialchefen jobbade hårt för huset som byggdes 1980-81. Stolplyckan är ett resultat av hur man tänkte på 1970-talet.
Meningen var att kombinera ett kommunalt servicehus med kollektivhusboende. De gemensamma lokalerna skulle utnyttjas av de gamla på dagarna och övriga boende kvällstid.
Stolplyckan var en tid Stångåstadens flaggskepp — en modell för modernt boende med generösa kvarterslokaler som samutnyttjas av barnomsorg, äldreomsorg och boende i vad som ibland kallats Linköpingsmodellen. Just kvarterslokalerna fick många efterföljare, särskilt i Linköping.
Så fungerar det fortfarande på Stolplyckan även om kommunens engagemang har minskat sedan äldreomsorgen lades ut på entrepenad i mitten av 1990-talet. Kommunen är inte lika närvarande i huset som ”beställare”. Politikerna är inte heller lika intresserad av att spendera pengar som under slutet av 1970-talet.
Som brukligt är när kollektivhus byggs diskuterades det väldigt mycket innan man var överens. Bygget var också ganska mödosamt, dels för att fasad och huskropp är lite oregelbundna, dels för att de första som flyttade in fick bestämma hur respektive lägenhet skulle utformas. Det fanns tre alternativ: normalt kök, litet kök eller kök med allrum.
På husets plats fanns förut en delvis förslummad (eller försummad) arbetarstadsdel som hette Karlberg.
Historien
Recension ur Stolplyckans tidning
Skriven av Johnny Lindahl
Nu finns boken om hur det var på Stolplyckan förr. En liten grupp som haft sin uppväxt på Stolplyckan under 1920-1940-talet har under ett par års tid träffats och samlat minnen till en bok.
Gruppen har bestått av Bertil Södergren, Gunnar Johansson-Bjelkmar, Bengt Grahn, Inga-Karin Cullman-Isacson, Lennart Isacson och Märta Östergren-Karlsson.
Projektet har fått stöd av Centrum för lokalhistoria vid Linköpings universitet. Vi förstår, av boken, att Magistratshagen (den kallades bara Hagen redan då) var en mycket viktig plats även för dåtidens Stolplyckebor.
Det berättas om när man samlades för att dricka kaffe, äta sillfrukostar eller spela fortboll. Vi får också en förklaring till ”IF Karle 1927” inristat i berget uppe vid grillplatsen. Fotbollen var ett stort gemensamt intresse i stadsdelen och den byggde broar och skapade gemenskap mellan ”reviren” Stolplyckan, Karlberg och Lindhult.
År 1927 bildade man Karlbergs Idrottsförening. När föreningen senare skulle registreras visade det sig att Karlbergs IF redan fanns i Stockholm och man ändrade namnet till Karle IF.
Idrottsföreningen hade en stor samhällelig uppgift och betydde mycket för Stolplyckan. Med stolthet fyllde man i inristningen på berghällen med röd färg en gång om året.
Ett kapitel i boken behandlar dassen och renligheten i Stolplyckan. Där finns målande beskrivningar av under vilka omständigheter behoven uträttades. Vid läsningen kan man känna stanken från de öppna latrintunnorna på bakgården och höra ljudet av tidningspapper som gnuggas mellan händerna.
Vägglössen har fått ett eget kapitel. Man förstår att dessa småkryp var ett svårt gissel. Föreningsgatan 14 var hårt drabbat under 30-talet och huset sanerades två gånger. Alla lägenheter utrymdes och det ordnades med provisoriskt boende på Hjälmsäters ålderdomshem och i vissa fall även i tält. När cyanvätet efter några dagar var utvädrat firade man vid återflytten med en extra kopp kaffe eller kanske en sup.
Boken beskriver inte bara elände och knappa omständigheter. Där finns också ett stort inslag av gemenskap, värme och solidaritet mellan Stolplyckans invånare.